Kom ut på Författarförlaget 1974.
Dansk översättning , Forbudt, Høst & Son 1975.
Innehåll:
Karl-Ludvig och Johanna träffas på ett konfirmationsläger någonstans i Sommarsverige. De är 14 år. Karl-Ludvig förälskar sig i Johanna, men hon är mer intresserad av den snygge Peter. När Karl-Ludvig lyckas få Johanna för sig själv i sommarnatten blir han alltför ivrig och upphetsad och kastar sig över henne, mitt på kyrkogården…
Bakgrund:
En verklig händelse, en våldtäkt på ett konfirmationsläger. Hans-Eric skrev om flickan, Johanna.
Jag skrev om pojken, Karl-Ludvig.
Jag skrev ett Karl-Ludvig-kapitel, gav till Hans-Eric, som skrev ett Johanna-kapitel och gav till mej, som svarade med ett nytt Karl-Ludvig-kapitel…
Sista kapitlet pratade vi fram i grova drag under en lång promenad, gick hem och satte oss på varsin sida om skrivbordet med skrivmaskinen emellan oss. Jag skrev några rader, svängde runt maskinen, Hans-Eric skrev några rader, svängde runt maskinen… Slutorden slet jag åt mig. KLARA! (Se även Frågor och svar!)
Utdrag ur Förbjudet
Karl-Ludvig
Han hade rört vid Johanna.
Karl-Ludvig gömde handen innanför tröjan.
Där låg den och rörde lätt vid hans mage.
Som den rört vid Johanna.
Den beröringen satt kvar i handens insida. Känslan av mjuk hud darrade och vibrerade och låg kvar, som ett skyggt djur i handens insida, i fingrarna och handflatan.
De var på väg ut ur kapellet och förmiddagsandakten. Han hade vänt sig om för att se vart Anders tog vägen och plötsligt kände han något snudda vid sin hand, mjukt och varmt – han ryckte till och såg Johannas bara hand som förvånad drog sig undan hans halvöppna hand.
Hon vände sig halvt om och såg på honom. Deras ögon utbytte en snuddblick.
– Förlåt, mumlade han, men hon var redan på väg ut.
/—/
Johanna
/—/
Hans hand snuddade vid hennes hand,
De var på väg ut.
Han ryckte till och drog undan sin hand.
Det var Karl-Ludvig. De kallade honom Ludde.
Han var ingen Ludde. Han var för allvarlig för det. Hans ögon var så allvarliga.
Hans hår stod rätt upp på ett löjligt sätt och han drog alltid handen genom håret utan att få det att lägga sig, men ögonen var allvarliga. Hon tyckte om hans ögon.
Det fick man väl – tycka om någons ögon?
På väg ut i solen snuddade hans hand vid hennes hand.
Än sen då?
Ingenting,
Hon vände sig halvt om och såg på honom. Deras ögon möttes ett ögonblick. Nu var det inte som förra gången. Hon blev inte förvirrad. Han rodnade inte. Han hade så fina ögon.
Han sa något, en ursäkt? Sen var hon ute, omvärvd av solen, inne i solhettan och Karl-Ludvig hade hon glömt.
– Kom! Vi ska bada!
De sprang ner till Svartsjön.